Follow by Email

måndag 24 september 2012

Klotten - Bruttig (24 sept) 14 km !!!

Morgondimman lättar!

Strandpromenaden i Cochem.

Burg Eltze vakar över Cochem.

Utflyktsbåtar. Vi åkte med en häromåret, Kent o Brittmarie!


Maria-statyn i flodkröken.

Den, som cyklar i Moseldalen, är fångad i dubbel bemärkelse: Psykiskt i bemärkelsen att suget att återvända nästan blir större för varje gång man är här, och fysiskt i bemärkelsen att man knappast kan ta sig ur dalen per cykel på annat sätt än att vända om eller åka hela dalen tills den tar slut. Bergen längs Mosel är nämligen så höga och branta, att man mycket ogärna försöker att betvinga dem annat än med bil. En gång, för ca 10 år sedan, fick vi för oss att försöka göra detta. Vi bodde just här i Bruttig och hade hyrt cyklar för ett par dagar. På kartan ser det ut att finnas gott om cykelstigar och vi valde ut en lämplig runda och gav oss iväg efter frukosten. Augustivärmen var mördande, när vi snart befann oss i de värsta uppförsbackar man kan tänka sig! Ingen asfalt heller, bara grus genom den täta lövskogen. Men en planerad runda är planerad, och tjurskalligt slet vi vidare allt längre och längre, bort från civilisationen. Av naturliga skäl mötte vi inte en människa på de två första timmarna. Vägen var fruktansvärt dålig, djupa hål överallt! Men vidare uppåt skulle vi! Då plötsligt hörde vi motorljud längre fram och snart mötte vi en gammal rostig Golf. Den dåliga vägen fick den att skumpa fruktansvärt, trots att den bara körde i ca 15 km/h. Bilens utseende och skick var dock inget mot de personer, som satt i!! Att beskriva dem som något slitna vore en underdrift; de var kort sagt inga personer man ville möta därute i ensamheten! Bilen passerade dock och vi kände personernas svarta, utforskande blickar skanna in oss; ett äldre par, förmodligen med reskassan med sig, tänkte de nog! Motorljudet försvann så småningom, men just som vi dragit suckar av lättnad, hörde vi det komma mot oss igen! De hade vänt! Vi stannade och låtsades läsa kartan, medan de stirrande körde förbi oss igen. 100 meter längre fram stannade de bilen, gick ur och ställde sig på vägen och tittade mot oss! Vad skulle vi göra?
Vi bestämde oss för att släppa cyklarna och springa åt varsitt håll om de skulle antasta oss, att vända var inget alternativ - de skulle lätt hinna upp oss igen! Fem meter ifrån dem hörde vi så plötsligt ett högljutt tjoande och skrikande - vi mötte ett sällskap på ca 10 personer! Vi cyklade allt vad benen förmådde och 1 km längre fram kom stigen fram till en asfalterad väg med en underbar liten by. Räddade!
Sen dess försöker vi undvika alltför isolerade vägar, och vi har lärt oss läsa höjdkurvor på kartorna!
Vi hade bestämt att ta en vilodag idag, bara en kort etapp. Dessutom måste vi göra något åt all smutstvätt. Efter fem förfrågningar hittade vi så ett "Weinhaus" med rumsuthyrning för 52€. Minst lika fint rum som på 110€-hotellen, fast ingen wifi och inga receptionister i mörka kostymer. Värdinnan åtog sig dessutom att tvätta åt oss - ska bli kul att se vad det kostar! Två stora plastkassar fyllda!
Har ätit en lunchsoppa på en pizzeria, som sköttes helt och hållet av en 11-års grabb! Dessförinnan cyklade vi över bron, där du, Kenth, fick punktering en gång, när vi var här med dig och Brittmarie. (se bilderna på både bron och grabben!)
När vi lunchade bröt ett fruktansvärt slagregn ut, det varade ca en halvtimme. Vilken tur att vi tog vilodag idag!
Inga-Lis är lite förkylningsfebrig dessutom, så den enda kroppsansträngning vi tänker utsätta oss för ytterligare, blir att ta oss till och från någon restaurang ikväll! Har ni tur, så har de wifi där, så ni kan ta del av vår berättelse redan idag! 

Han skötte pizzerian ensam!


Här cyklade du över med punka, Kent! Kommer du ihåg?